Jag vet att jag gör framsteg med Doni, men det känns som att vi står och stampar och inte kommer någonstans, alla andra kommer så mycket längre än jag och är så himla mycket tuffare än jag, känner till och med att min tränare snart börjar tröttna på "fega" jag. Vad fasen jag har ju en jättesnäll häst som är ung, javisst men inte dum och inte spänd men ung och oerfaren och lite vaksam, det är väl inte så konstigt. Nu får jag helt enkelt ta och kaxa till mig lite och ta tag i det här med ridningen.
Började min semester att åka på ridkurs, kommunikation och vägen till en hållbar häst, en mycket givande kurs där vi kollat mycket på olika hästars exteriör och förutsättningar för arbete. Doni är en exteriörmässigt vacker häst med bra proportioner, benställning, halsansättning. Han har väldigt mycket pass i sig, en typisk femgångare och blir gärna fast i sina bogar. Vi har jobbat mycket med följsamhet, först från marken (funkade kanon för oss, han följde mig utan några som helst bekymmer, men det har vi ju tjuvtränat på, ha ha). Sen blev det uppsuttet, fattar inte vad det är med mig, han är hur lugn som helst och det knyter sig ändå i magen på mig, vad är det för fel på mig? Doni skötte sig perfekt och till slut slappnade jag också av. Många av hästarna (framförallt de äldre) hade svårt att gå ifrån de andra hästarna men inte Doni, brydde sig inte överhuvudtaget så allt sitter i mitt huvud. Så det jag behöver jobba mest med är nog med mig själv. Bygga upp ett självförtroende för mig och ridningen igen. Hade en bra känsla när kursen var avslutad, att trots att jag var helt slut i kropp och knopp så längtade jag ändå efter att åka och rida, och det har jag inte gjort på länge, det har mer känts som ett tvång.
